Degen som (hus)gud(en) glömde

När jag öppnade kylen i lördags morse så hängde ett labradoröra över mjölkpaketen på dörren. När jag letade vidare hittade jag ett öra till lite längre in över några syltburkar. Sambon hade lite tidigare noterat detta och snabbt smällt igen kylskåpsdörren. Ovanför syltburkarna hittade jag den skyldige, burken med min överblivna levain. Tidigare i veckan bakade jag ett levainbröd ur Hedhs ”Bröd”, brödet blev väl sisådär – inte riktigt värt insatsen. Jag har varken utrustning eller tålamod för att göra de där fantastiska bröden, men jag kan inte låta bli att försöka. Hedhs recept är ingenting för nybörjare eller för dyslektiker, de är extremt krångliga och mycket knöligt skrivna (fast å andra sidan kvalar jag kanske in i nybörjarfacket här). Jag satte en vildjäst för några veckor sedan som jag hade kvar en skvätt av i kylen - jag borde ha anat hur mycket drag det skulle vara i den när jag såg den runda botten på plastflaskan - maman och chefen jäste fint och levainen lika så, allt enligt Heds anvisningar. När jag sedan satt brödet så stod jag där med en rejäl bit överbliven chef och en lika rejäl levain. Båda två åkte in i kylen och det var alltså den överblivna levainen som rymt ur burken. Jag fick flera gånger plocka upp förrymda degbitar ur kylskåpet under lördagen.

Inspirerad av Lotta Lundgren så bestämde jag att vi skulle baka pizza till söndagsmiddag. På söndags morgonen skrämde jag upp degen enligt Pain de Martins instruktioner till ”Det godaste”. Sen glömdes degen bort, vi tog en lång promenad och hamnade på Naturhistoriska Riksmuseet där vi kollade in utställningarna. Väl hemma hade degen växt till sig ordentligt, det var en redig deg och hade förmodligen räckt till en sisådär tio pizzor … Jag bakade ut fyra pizzor och ett bröd, bottnarna och brödet fick stå och jäsa medan jag gjorde i ordning fyllning och tomatsås. En av pizzabottnarna åkte ogräddad ner i frysen - återkommer senare med en rapport om hur den klarar av en så brutal hantering – resten av bottnarna gräddades efter respektive familjemedlems önskemål. På min så blev det lite tomatsås och ost, tunt skivad lök och grön paprika, tonfisk och svarta oliver. Behöver jag säga att den smakade alldeles utmärkt? Brödet som inte ens skulle bli, blev det häftigaste bröd jag någonsin bakat. Brun och knaprig skorpa och stora hål! Jag fick stora hål! Jag är löjligt stolt över mig själv.