Med en fläkt av Frankrike

Gud, vilken hemsk rubrik ... Jag skyller på att jag är trött. Jag är ständigt trött nu för tiden. Jag hade glömt bort hur fullständigt utmattande det är att börja på ett nytt jobb. Vi äter och jag har till och med lagat rolig mat, men bloggorken har saknats. Fast idag blev det så gott att jag måste knåpa ihop ett inlägg. Sonen var lite halvkrasslig så han petade mest i maten, dottern däremot som konsekvent brukar rata alla rotsaker åt bara av moset och såsen. Sonen piggnade däremot till när det serverades efterrätt, fransk chokladmousse med kaffesmak var tydligen precis i hans smak - han har rätt vuxna smaklökar för att vara tre och ett halvt år gammal ...

Grundidéen till receptet kommer från"Komiform Hälsokokboken"

Fläskrulader med cidersås och rotfruktsmos
4 personer

Rotfruktsmos:
250 g jordärtsskockor
2 morötter
10 potatisar av mjölig sort
1 stor gul lök
1 msk rapsolja
1 - 2 dl kokspad
Salt

Rulader:
600 g tunna skivor av färsk skinka
2 äpplen
½ dl finhackad persilja
2 - 3 kryddmått mald kryddnejlika
Salt och svartpeppar
Smör till stekning

Sås:
1 ½ dl torr äppelcider
2 ½ dl vatten
½ lantbuljongtärning
1 dl vispgrädde
2 msk vetemjöl

Börja med moset. Skala rotfrukter, lök, potatis och dela dem i mindre bitar. Koka dem mjuka i lättsaltat vatten. Slå av kokspadet, men spara det. Kör ned elvispen bland rotfrukterna och mosa dem grovt. Blanda kokspad, rapsolja och smaka av med salt.

Skala äpplena och skär dem centimeterstora kuber. Blanda äppleltärningar och persilja.

Lägg köttskivorna på en skärbräda. Krydda köttet med salt, peppar och kryddnejlika. Lägg en dryg matsked äppelblandning på varje köttskiva. Rulla ihop dem och fäst med tandpetare. Bryn ruladerna runt om på medelstark värme i traktörpanna. Ta upp ruladerna ur stekpannan och slå ur det mesta av fettet.

Gör tillsist såsen. Vispa ut vetemjölet i vattnet. Häll samtliga ingredienser till såsen i traktörpannan. Låt koka upp under omrörning och låt såsen koka ett par minuter. Lägg tillbaka ruladerna i såsen. Lägg på locket på traktörpannan och sjud ruladerna ett par minuter tills de är klara.

Servera ruladerna och sås med rotfruktsmoset. Drick gärna resterna av den goda cidern till.

Retrorätt

Innan jul rensade mamma lite i sina gömmor. Bland annat hittade hon den märkliga serien "en IDÉ bok" utgiven på 70-talet av ICA-förlaget. Här fanns häften om husrenovering, inredning i bästa 70-talsstil, billig mat, stickade kläder. Jag sållade rätt hårt men plockade hem ett par stycken, bland annat "Köksmästarens bästa". Texterna och bilderna är charmigt omoderna - min mediokra bild ovan skulle helt klart platsat i häftet. Häromdagen åt vi "Kyckling med ananas och tomat i sötsur sås", ett recept som hämtats från en resturang i 70-talets Göteborg eller som receptmakaren säger - "De tre kockarna talar endast kinesiska, så vi har försökt göra recept efter ett smakminne". Det blev riktigt gott även om jag ändrade lite i originalskissen.

Kyckling med ananas och tomat i sötsur sås
4 personer

500 g kycklinglårfilé
1 stor gul lök, klyftad
1 vitlöksklyfta, krossad
1 ½ msk rapsolja
1 tärning lantbuljong
1 dl ananasspad
3 dl vatten
2 msk rödvinsvinäger
3 tsk worcestershiresås
1 msk råsocker
1 msk honung
½ tsk salt
4 ringar konserverad ananas
3 tomater, i klyftor
1 msk maizena + ½ dl vatten

Dela kycklingen i mindre bitar. Fräs kyckling, lök och vitlök i oljan i en vid panna utan att de tar färg.

Tillsätt buljongtärning, ananasspad, vatten, vinäger, worcestershiresås, råsocker, honung och salt. Låt blandningen sjuda i ca 10 minuter.

Dela ananasringarna i mindre bitar och tillsätt dem tillsammans med tomatklyftorna i grytan. Låt allting bli genomvarmt. Blanda ut maizenan i vatten och rör ned blandningen i grytan. Låt grytan koka upp och servera den tillsammans med kokt ris och mörk soja.

Nystart

Jag är inte typen som brukar ge nyårslöften, men varje nyårsafton tänker jag att nästa år ska bli bättre, vi ska äta bättre och hälsosammare mat, motionera mera osv. Alla mina goda föresatser raseras alltid på nyårsdagen eftersom vi inleder det nya året med att fira pappas födelsedag - med tillhörande födelsedagstårta och kalkonmiddag. Så var det med det. I år igen. Men trevligt var det och gott.

Igår åt vi upp den sista vörtlimpan, så idag har jag bakat. Det blev två sorters bröd, varandras raka motsatser. Den första snabb och lättbakad, den andra ett långjäst mångdagarsprojekt.

Solrosrutor
20 stycken

50 g jäst
6 dl ljummet vatten
3 msk rapsolja
1 msk salt
2 tsk stött fänkål
2 msk sirap
1 dl solroskärnor
3 dl grahamsmjöl
1,3 - 1,4 l rågsikt

Solroskärnor att strö över

Smula jästen i en stor bunken och lös upp den i det ljumna vattnet. Tillsätt olja, salt, fänkål och sirap. Blanda sedan ned solroskärnorna och de båda mjölsortena (börja med den mindre mängden rågsikt). Arbeta degen tills den är smidig och släpper från bunkens kanter. Låt degen jäsa övertäckt i ca 45 minuter.

Sätt ugnen på 200˚C.

Slå ihop degen i bunken. Häll ut degen i en bakpappersklädd långpanna (ca 30 * 40 cm) och platta ut den med mjölade händer. Nagga kakan och skåra den i ca 20 ruter med sporre eller kniv. Låt jäsa övertäckt i ca 30 minuter.

Pensla kakan med ljummet vatten och strö över solroskärnor. Grädda brödet på mittersta falsen i ca 20 minuter. Stjälp upp brödkakan på galler och låt den svalna under bakduk.


Det andra brödet var ett ljust surdegsbröd, Pane cafone från säsongens första avsnitt av Solens mat. Ett väldigt trevligt bröd! När vi åt det till middagen så satt vi och diskuterade skorpan, porerna, sältan och konstistensen. Man får mindre huvudvärk av brödprovning även om vinprovning är roligare. Brödet blev precis så där segt, med hård kraftig skorpa som det bröd man brukar få till maten i Italien eller Grekland. Det var egentligen väldigt lättbakat, det är bara surdegen som tar några dagar att sätta (även om det är en "fusksuris" med jäst). Jag har provat att baka på det franska sättet med levain - med skiftande resultat - det blir alldeles fantatiskt bra och gott om man orkar alla förtioelva momenten ... Jag har inte tålamod nog för att bli riktigt bra på det. Det här brödet blev istället rustikt och trevligt, kanske inte lika "fint", men jag tror jag har - i flera avseenden - mer gemensamt med italienska bondmoror (ja och hur böjer man egentligen bondmora i plural?) än franska finbagare.