onsdag 24 september 2008

På en höft

Den främsta anledningen till att jag började blogga var för att dokumentera våra släktrecept. Jag började redan för många år sedan med att skriva av gamla anteckningsböcker, halvtrasiga tidningsurklipp samt att intervjua mamma och mormor om hur de lagade vissa rätter. Jag kom aldrig längre än att recepten hamnade i ett Word-dokumentet på datorn. Jag visste liksom inte hur jag skulle sammanställa det. Det största problemet var ju att det inte var några riktiga recept utan snarare skisser för den som är van att laga rätten. Gräddas i god värme, lagom med mjöl är vanligt förekommande termer. För den lite mer moderna husmodern blir det då problem när man t.ex. inte har vedspis eller någon riktig känsla för hur mycket mjöl som är lagom i gammaldags rätt. Så jag har ägnat mig åt en del detektivarbete för att kunna återskapa maten jag är uppväxt med, jag är inte färdig än men jag är på god väg. Om du är intresserad av vilken mat jag åt när jag var liten, kan du titta här. Fast vissa maträtter lämnar jag som ett dimmigt minne, till exempel den stekta torskrommen - varken gott eller ens möjligt att laga idag.

4 kommentarer:

Annika sa...

Kul projekt!
Mina tankar gick lite i samma banor, när jag började blogga. Jag har en vaxduksbok och en anteckningsbok där jag under årens lopp skrivit ned favoritrecept. Många av mammas recept, med anor från både mormor och farmor, sitter ju bara i huvudet. Och ofta skriver man som van matlagare inte ned hur man faktiskt går till väga; det blir lätt bara en listning av ingredienser, och en ugnstemperatur, om man har tur.
Skall gå in och läsa om dina släktrecept när jag har lite mer tid!

zelca sa...

annika:
De där böckerna fungerar ju jättebra för en själv, men som du säger knappast för någon annan! Jag tycker bloggen fungerar perfekt för att dokumentera det jag vill.

Kinna sa...

Vad roligt att det är fler än jag som dyker ner i högarna med gamla recept. Vi har både vaxduktböcker, mammas gamla kartotek och hennes matlagninskurser från 60-talet. Helt ljuvligt.

zelca sa...

kinna:
Visst är det roligt, jag känner mig så nöjd varje gång jag just bloggar om ett släktrecet!