En vit födelsedag

Igår blev jag ett år äldre. Jag känner mig precis lika ung som i förrgår. Nåja, lite mer sliten har man kanske blivit med åren, det är inte lika lätt att gå upp om morgonen nu för tiden och det krävs lite mer krämer och omvårdnad för att man inte ska skrämma folk på gatan. Under året som gått har jag dessutom trott att jag redan varit ett år äldre, så jag fyllde trettiosju för andra året i rad - så omställningen är inte så stor. Så har det varit vissa år, jag har rent mentalt hoppat över vissa födelsedagar och varit tvungen att räkna efter när någon frågar hur gammal jag är.

Födelsedagen firades i två omgångar, dels i lörsdags för de mer långväga gästerna och sedan igår för de som bor lite närmre. Igår åt vi köttfärsgryta med korv och kidneybönor, finhackad rödlök, koriander, gräddfil, nachos och sallad. Passande mat när snön vräker ned utan för fönsterrutan. Efter maten åt vi en kladdkaka med vitchoklad och saffran och kaffe.

Receptet på kladdkakan finns i "Två systrars söta" av Lisa och Monica Eisenman, men jag använde saffran istället för citron som i originalreceptet.

Kladdkaka med vitchoklad och saffran

150 g vit blockchoklad
150 g smör
2 dl socker
1 dl vetemjöl
1 tsk vaniljsocker
3 ägg
1 kuvert saffran (eller 1 tsk rivet citronskal)

Garnering:
2 dl crème fraîche
½ dl florsocker
1 tsk vaniljsocker
1 granatäpple

Sätt ugnen på 175˚C.

Smörj och bröa en form med löstagbar botten.

Smält smöret och den vita chokladen tillsammans med saffran över vattenbad. Låt blandningen svalna något.

Blanda socker, mjöl och vaniljsocker i en bunke. Rör ned chokladblaningen. Tillsätt äggen och rör om ordentligt till en slät smet.

Häll smeten i formen och grädda kakan mitt i ugnen i ca 30 minuter. Låt kakan svalna helt.

Blanda crème fraîche, florsocker och vaniljsocker till en slät glasyr. Bred ut glasyren över kakan. Dela granatäpplet och pilla försiktigt ut kärnorna. Strö kärnorna över kakan.

Igår trotsade vi dessutom snöovädret och hela familjen begav sig in till stan. Vi drog sonen i pulka över Odenplan och på trottoaren längs med Sveavägen. Anledningen till att vi - läs jag - släpade iväg med hela familjen istället för att sitta inne och mysa var att min nya bloggkompis äntligen kommit. Liten och nagellacksrosa är hon min lilla kompis, visst är hon fin?

Kalla mig konspiratorisk, men jag försökte beställa en rosa ultraportabel dator redan i augusti. Leveranserna sköts upp och tillsist avbokades ordern eftersom det inte fanns tillräckligt av de nya Atom-processorerna. Jag gissar att det är mestadels kvinnor som vill ha en liten nagellacksrosa dator och att vi helt enkelt inte är en lika intressant målgrupp som männen. Men när det helt plötsligt talas om ultraportabla datorer som årets elektronikjulklapp - då satsar man återigen på männen, avsätter komponenter till de små rosa rackarna och hoppas att männen köper sin fru en liten rosa ultraportabel i julklapp. Lite sur blir man.